Alla vi flickor & kvinnor drömmer ju om det hära s.k drömbröllopet. Men den stora vita, prinsessliknande klänningen, tärnorna, bröllopstårtan, ringarna, ja. You name it , liksom.

Men nu undrar jag, när man väl haft det där stora feta bröllopet. Hur blir det då? 

Blir det typ som om man äger personen ifråga, & blir svartsjuk & allting. Eller blir det 

att man visar alla hur mycket man älskar varandra genom ett bröllop ?

Jag vet inte, jag kan varken säga bu eller bä gällande den saken faktiskt.

Jag skulle jättegärna vilja gifta mig 1 gång iallafall, spricker det då, så var det 

inte meningen att jag skulle vara gift. Men jag tycker att man liksom symboliserar

sin kärlek i ringar, & det känns lite som om att, med dom här ringarna på fingrarna

att man äger varandra lite. Det är jättefint, jag älskar bröllop. Dansen, vigseln, ja.

Men jag tror att det är då dom verkliga problemen i förhållandet kommer in, eller är 

det bara jag som är alldeles gör trög i det? Haha!

Nej, jag skulle allt vilja ha ett bröllop. 

Har ju hittat den jag vill leva med, men ...

Lite komplicerat är det allt, hehe! Så, kan väl

inte riktigt påstå att det bli vigsel där inte.

skulle vilja vara den prinsessan för en dag, som alla

tittade på. Gud vad roligt, nervöst dock tror jag :)

Ah, jag har allt mina tankar..

Nej, nu ska jag mysa med min stora

innan han ska nanna kudden!

Ha en trevlig kväll..

Ja, man kan säga att dessa tankar stiger en åt huvudet ibland. VERKLIGEN!

Allt kan fara genom huvudet , t.o.m såna tankar som man egentligen vet inte ska existera, för att det inte

finns någonting att vara orolig för, men man blir det ändå ibland. Det är bara för att det finns rädslor för att 

det ska bli så också. Därför dom där jävla hjärnspökena finns där, men man försöker slå bort dom & man

brukar lyckas ganska bra ändå.

Men idag går tankar som såhär, vad händer, hur ska det bli & varför ska det vara såhär? 

Ja, det kan man fundera på.Man vill ju veta hur det ska bli, man vill ju veta vad som

ska hända & man vill veta varför det ska vara såhär. Jag har bara svar på en av dessa

3 frågor, & det är varför det är såhär.

Men jag vet inte vad som kommer hända eller som händer, jag önskar jag visste.

Och om man nu känner så som jag känner, varför kan man inte bara få ett

svar på vad som kommer hända ? Men jag vet dom andra svaren också, så därför

blir jag mer också åt det hållet, som att jag ska bara strunta i det. Men det är 

ingenting jag vill heller. För känslan är så stark!

Känns bara som om man står & velar fram & tillbaka hela tiden, det orkar man ju inte 

hela tiden att göra. Tycker att man kan öppna munnen & säga hur det ska vara med en

gång & hålla det så från start. Så är det så sen liksom, blir mycket lättare i slutändan.

Skitsamma, tankarna skevar iväg, om allt möjligt.

Så, tror jag tar ett avsnitt av supernatural!