En vanlig dag hos min familj, kan vara allt ifrån bra till väldigt struligt. Och ibland sitter man bara ner & undrar , "Varför just jag?!" 

Ja, det kan man verkligen undra. Varför var just jag tvungen att vara med om allt , som jag varit med om? Det har visserligen gett mig nya erfarenheter här i livet, och lite hårdnackad har man väl blivit. Men visst är det klart att man bryter ihop ibland, det måste man få göra. För att få bukt på sina känslor & för att det ska kunna lätta i kroppen.

Men klart man hamnar i sin egna lilla värld ibland & sitter & funderar på varför just jag som sagt skulle få vara med om det jag  varit med om, vad har jag för syfte med det? Vad ska jag göra med mina egna erfarneheter? Det vet jag faktiskt inte än, har dom gjort mig starkare? Lite kanske.. 

Men llivet är bra orättvist i vissa saker tycker jag, jag tycker inte det är rättvist att förlora en förälder i sån ung ålder som min far var i. Och jag tycker inte det är rätt att man ger upp sina barn, om man har några. Dom har inte gjort någonting för att hamna i en situation, det är respektive. Men hur handskas man med såna här situationer. 
Jag tänker på en vän till mig, som nyligen förlorade sin förälder väldigt plötsligt. Jag vet exakt vilken smärta han går igenom med det, & vad jobbigt det är. Man funderar på vad man kunde gjort bättre, vad man kunde ha sagt, & vad man ville ha sagt innan de försvinner. Knäckt som man blir, så vet man inte vad man ska göra. Man kan inte föreställa sig ett liv utan sin mamma eller pappa. Men med tiden, så kommer man acceptera bortgången, men man kommer ALDRIG glömma. Det gör ont, fruktansvärt ont. Man saknar dom när man vill prata med någon, när det är jobbigt, bara träffa, bara få känna närheten, eller höra rösten. Det kan göra en så lugn.

Men när man inte har det där trygga kvar, då börjar allt att svaja under fötterna, & man känner sig helt plötsligt övergiven, ensam, otrygg, ingen säkerthet överhuvudtaget, saknaden ska vi inte prata om. 

Smärtan man får när man förlorar någon, den är obeskrivlig. Så många tårar som rinner ner för ens kind, dom går inte räkna, det går inte att räkna hur många gånger man kvidit i sorg av saknad, då man bara satt sig på knä & varit helt förstörd för man inte vet hur man ska klara livet utan dom. Det är så svårt att skriva om just den här grejen.. Men jag ska försöka berätta för er om när min pappa gick bort.

Min pappa var 39 år när han fick sin dom, cancer.Detta var 2006.  Den satt i framgloben mellan hjärnhalvorna. Alltsåväldigt svår att få bort. Han fick opereras, men hade dom tagit bort allting, så hade han blivit lam & legat som ett koli istället. Så det blev cellgifter & strålbehandling. Han var sjuk & gick så i 2 år. 2008 när jag firade min 19:e födelsedag med pappa, så var han mycket piggare, den hade minskat & han hade fått trappat ner med massa mediciner, han hade gått ner i vikt, så han skulle få en plastikoperation, för att ta bort överflöd av hud. Jag vet inte vad han gick upp av den där kortizonen han fick. Men mycket var det. 

Iallafall.. Det gick bra , vi fick tillbaka hoppet av att han skuille klara det här & överleva cancern. Vi var glada & vi hoppades nu verkligen att detta skulle gå vägen & att han skulle bli botad. 1-2månader senare.. Fick vi chock bedskedet! Han hade fått en till, bakom örat som satt på hans balans. Så han hade ramlat nere hos min farmor & farfar, på bryggan. Så han vart inlagd för att han inte kunde gå ordentligt & för att dom upptäckt denna. Plus att han fick ett par brutna revben också, men när jag fick det här beskedet, så tänkte jag för mig själv " han kommer aldrig mer komma hem igen " det gjorde ont att tänka så, men det var ren skär sanning. Jag var knäckt, jag visste då att han inte skulle klara det här något mer nu. Jag undrade hur jag skulle klara ett liv utan honom, min pappa. Jag har alltid varit pappas flicka, så han var mitt allt. Jag kunde prata mer med honom än vad jag kunde göra med min mamma då, så självklart var jag förstörd. Det gick 1 månad tror jag, innan jag hälsade på honom på sjukhuset, det var Juli, varmt som fan var det. Jag hade varit karlskoga, så jag ville träffa pappa medans jag ändå var där. Jag hade en vän med mig, för jag ville inte gå dit själv. Jag var rädd för vad jag skulle möta, så jag ville jättegärna ha med mig henne. Vi kom upp, då var min farmor & farfar där när jag kom, & jag började prata med pappa. Märkte att han var underlig, & han var förändrad. Ordentligt! Det var då jag började inse att " det här är inte min pappa längre", och jag kände panik överöste mig när min farmor & farfar skulle därifrån. Jag ville inte bli lämnad med honom själv, men dom gick iallafall. Och vi stannade.

Han började svamla om att han hade låst sin telefon, vilket han hade gjort. Men han hade tappat den sa han, så han ville leta efter den, jag kollade för att han inte skulle ur sängen, för att han inte kunde gå. För han var lam i halva kroppen, så hans höger sida hängde inte med alls. Han sa åt mig att jag skulle kolla efter telefonen under hans säng, så jag gjorde det. Men han vart förbannad & talade om för mig att jag bara ljög för honom. Jag kände paniken bli riktigt hög nu, så han skulle pront kolla under sängen själv. Min vän som var med mig, satt i stolen & jag kände bara att jag var tvungen att springa efter en sköterska. Så jag gjorde det, när jag haffat en sköterska & vi börjar gå mot hans rum, så dunsar det till & jag hör hur min vän bara skriker på hjälp. Det första som flög genom mitt huvud var "Nej, pappa. Snälla, säg inte.." Springer med sköterskerna & ser att det är pappa som ligger på golvet, och ser hur sköterskerna får hjälpa honom med allt. Det tog knäcken på mig, för jag såg att han inte ville leva sådär. Jag gick därifrån, helt förstörd. Jag sa det till min vän " Jag ger honom en månad, inte längre alls. Det är inte långt kvar nu" .

Det var sista gången jag såg honom i liv, jag fixade inte att träffa honom mer. En månad senare, ringer min telefon på kvällen den 23 Augusti. Det var min bror, han var full & helt knäckt. Han sa att jag var tvungen att ta mig till filipstad. Och var ifrågasatte & frågade vad som hade hänt. Han talade bara om för mig att jag var tvungen att komma fort. Jag svarade " jag kan inte , vad är det som har hänt?!" Då sa han " har du inte hört?" "Nej!, det har jag inte" Han svarade "Pappa har dött, han gick bort imorse". 

Det var som en stor sten föll ifrån mina axlar, "Äntligen" tänkte jag " han har fått frid".

Det gick ett par dagar & detta fick sjunka in, chocken släppte. Och jag vart helt knäckt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen ens en gång. Jag visste inte om jag skulle palla det här. Hur skulle jag kunna leva utan min älskade pappa? Hur bar man sig åt utan en förälder, som stått en nära? Jag visste ingenting. 

Jag åkte & titta på honom några dagar efter bortgången, med min faster & bror. Han var jättefin.

Jag hann inte mer än att gå in i rummet & jag bröt ihop när jag såg honom. Jag kunde inte fatta att han var helt borta ifrån oss alla, det kunde inte vara sant. Men jag är glad att jag gjorde det, så jag fick se att han äntligen hade fått sin frid, och inte hade ont längre. Och det syndes, för han hade somnat in med sitt finurliga leende på läpparna. Och det kändes helt underbart att se, det låter sjukt. Men den smärtan som han levde med, var jag glad för att han slapp nu. 

Begravningsdagen kom, den 19 september. 

Dagen var här, då min pappa skulle försvinna med vinden helt & hållet. Askan skulle spris i minneslunden, han skulle verkligen inte finnas mer, varken kroppsligt eller själsligt. Hur fixar man sånt här, täntke jag? 

Vi samlades alla utanför dörrarna vid kyrkan i Karlskoga, släkt & vänner. Jag hade med mig mina 2 bästa vänner, som stöd. Jag kollade mig runtomkring. Såg min faster, mina bröder & min syster, min pappas gamla fickvän, hennes föräldrar. Alla hade tårar i ögonen. 

Kollade igen, & ser min lillebror (den 2:a jag har), hade brustit helt & hållet. Han satt & bara grinade, vi hade inte ens kommit in än. Vi gick in, väntade på att vi skulle få komma in till kapellet. Han slutade fortfarande inte att grina, det fanns ingen hejd. Det gjorde så ont i mig, att se honom så knäckt. Han som alltid skulle vara kaxig & stor annars. 

Vi fick komma in & sermonin fick börja. Började prata om pappa, då kom mina tårar. 

De spelade musik som pappa älskade, & den här ända sången som mamma hade pratat om. Som pappa själv hade sagt, att han ville ha på sin begravning.. Spelades. Jag hörde direkt, det var whitesnake, med is this love. Jag trodde jag skulle ramla av stolen så mycket jag började grina. Mina två vänner som jag hade med mig, ville bara komma & krama mig. Det ända jag tänkte på var hur fan jag skulle klara livet utan min pappa. För nu var han verkligen borta. Jag sitter på min egen pappas begravning. Vad fan händer egentligen, det är inte rättvist! 

Jag ville bara gå ut därifrån, men min faster hejdade mig. Tog tag i mig & höll om mig, & jag bara satt & grinade & tänkte för mig själv. Jag kommer aldrig fixa det här, jag kommer aldrig få må bra igen. Jag kommer ALDRIG kunna komma över den här förnedrande smällen av att jag har förlorat min bästa pappa. 

Begravningen var över, och min lillebror som var så knäckt, han grät sig igenom hela begravning & mer därtill. 

Vi alla hade förlorat våran pappa, det var ett stort svek emot oss, tyckte vi. 

Och nu började verkligen bearbetningsprocessen. 

Men idag, är jag en tvåbarnsmor. Min pappa hann aldrig träffa sina 3 underbara barnbarn han har ( min lillebror efter mig har en son också), det gör ont, det gör det. Men jag vet att han tittar ner på oss. Vi har kommit långt alla i det här & vi har accepeterat hans död, men absolut inte glömt honom! Han är alltid med i våra tankar, vad vi än gör. Iallafall hos mig, jag tänker alltid på honom, när jag ska göra ett tufft val, eller när det är jobbigt, eller när jag behöver tröst, eller när jag egentligen behöver prata med honom, eller när jag inte orkar. Han stärker mig! Han är inte helt borta ifrån oss, minnena lever kvar.

Jag har kommit långt med det här, jag vet hur jag ska hantera det & jag brukar ofta tänka på vad min pappa hade sagt & gjort i många olika situationer. Och det hjälper, något otroligt. 

Det jag vill komma till med detta inlägg är att, detta är också en erfarenhet. Som när min vän hörde av sig angående hans bortgångna förälder. Jag visste som sagt prescis hur han kände & vilken saknad & tomhet han hade efter sin älskade förälder, som bara försvann plötsligt. Jag fanns & finns där för honom. För det är en jävla process att gå igenom, och jag önskade jag kunde tagit det här ifrån honom. För man blir aldrig hel igen. 

Jag vill säga till alla där ute, var rädd om era föräldrar, man vet aldrig när dom försvinner, dom kan gå utanför dörren & kanske aldrig mer komma tillbaka. Var tacksamma för de dom gjort & gör mot & för er. Och kasta inte skit på dom, dom vill erat bästa, har alltid velat. (undantag finns) 

Och blicka bakåt, kom ihåg det bra med din mamma eller pappa. Dom har det bra där de är nu, dom kommer altlid finnas med er. Men var rädda om er & era föräldrar, en dag förstår ni vad jag menar. 

Ha en bra dag nu.

Och min vän.. Jag finns här, jag vet vad du går igenom, och jag önskar dig all lycka i dessa tuffa tider.

Vila i frid älskade bortgångna föräldrar & betydelsefulla människor för alla runtomkring<3

Puss & kram Sara!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad gör man när en person mår så dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen? Vad gör man när man så gärna vill någonting annat & inte kan påverka det överhuvudtaget? Vad gör man när man egentligen bara borde skita i det & bara gå, men man kan inte...

Vad gör man när en person mår så dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen? Vad gör man när man så gärna vill någonting annat & inte kan påverka det överhuvudtaget? Vad gör man när man egentligen bara borde skita i det & bara gå, men man kan inte...

Alla vi flickor & kvinnor drömmer ju om det hära s.k drömbröllopet. Men den stora vita, prinsessliknande klänningen, tärnorna, bröllopstårtan, ringarna, ja. You name it , liksom. Men nu undrar jag, när man väl haft det där stora feta bröllopet. Hur...

Ja, man kan säga att dessa tankar stiger en åt huvudet ibland. VERKLIGEN! Allt kan fara genom huvudet , t.o.m såna tankar som man egentligen vet inte ska existera, för att det inte finns någonting att vara orolig för, men man blir det ändå ibland...

Varför ska allt kännas konstigt för? Ja, det kan man undra sig. Hela situationen i sig tycker jag är konstig, vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Man ska väl vara glad att den är som den är såsätt, men ändå. Det känns konstigt. Det ska inte beh...