Om man bara kunde få sitta där med dig, & bara varit. Vad glad jag hade varit, & vad bra jag hade mått!

Då hade jag verkligen tappat verklighetesuppfattningen runt omkring & suttit & bara varit.

Otroligt fin bild :)

Finns många olika saknader, någon kan ha gått bort hastigt, även av ålder. Man kan ha förlorat någon i ett krossat förhållande, elller så kan man bara sakna att ha någon hos sig, eller en vän eller familj. Som sagt, det finns många olika sätt att sakna. 

Vissa undrar hur man klarar av att hantera saknaden som finns, men är det alltid man klarar det? 
Tomheten finns alltid, man känner att någonting fattas, känner den där LILLA tyngden i kroppen

hela tiden av att det ska vara någonting där, som fyller ut det åt en. Man känner sig liksom

inte hel. Eller har jag fel ? 

Även om man har den där saknaden, måste man försöka fortsätta med sin vardag, vissa dagar

är svårare än andra. Jag kan ta ett exempel med min bortgångna pappa. När jag saknar honom som

mest, är när det blir för mycket runt omkring, eller när jag är sjukt ledsen över någonting. 

Men jag hanterar det som så att, jag tänker mycket vad han hade sagt att jag skulle göra. I sin tur

leder det till att jag löste hela problemet själv, och med hjälp av ett samtal med en vän också är

klart :) Jag har många saknader, jag har min pappa, en annan också. Den kärleken jag vill ha, saknar

jag otroligt. Hur hanterar jag den saknaden då? Det gör jag inte, jag fixar dag för dag, vissa är bättre

än andra. Vissa dagar går tankarna otroligt mer än andra dagar, Det gäller & tänka som så att det 

löser sig med tiden. Men saknaden kommer oftast när man sitter själv, när barnen sover. När man 

ligger själv & kollar på film, eller när man känner att man vill mysa med någon. Eller när man tänder 

lite ljus, bara ha personen ifråga där hos sig & mysa tillsammans & bara prata. Eller liksom bara ligga &

kolla på tv, mysmat, ja allt vad denna saknad innebär. Jag går med den varje dag, men jag handskas med

den mer & mer, den kommer som mest på kvällen, då jag bara känner att jag vill ringa & bara "snälla

kom hit", men jag hejdar mig. För jag vill inte ha det där ordet "Nej", Varför är man så rädd för att 

berätta vad man känner , för man verkar jobbig eller?

Nej, men är rädd för att personen ifråga inte ska känna samma som du. Rädslan sitter där varje dag, så 

helst struntar man i att höra av sig, eller skriva någonting eller säga nått. För man är så rädd för att den 

här oändliga saknaden aldrig ska ta slut. Värre blir det när man vet med sig att personen ifråga inte 

finns kanske, och att man inte KAN höra av sig istället. Du får inga svar på dina känslor, funderinga, frågorr & tankar av de.

Snälla gott folk, våga berätta. Jag är jättedålig på att följa mina egna råd, där ska jag inte sticka under stolen med överhuvudtaget. Men jag försöker jag också, men jag kan inget göra när det kommer dit. Min situation ser lite komplicerad ut, jag önskar jag kunde. Men, våga berätta, våga känna efter vad du saknar & ställ det till rätta om ni kan! Jag lovar , att det kommer ordna sig på något sätt! Var inte rädd för att ta svaret, vad som än händer eller blir så kommer det alltid ljusna någon gång.

Puss & kram

Sara!

You're so tired trying to rewind the mess you've made of your own mind.

But the pieces won't pick up themselves , you know.

You can fight just like you've been taught, It won't undo the life you've 
Got. Cause the pieces won't pick up themselves , you know.'

Ska vi snacka om att ställa till en röra idag? 

Ja, det gör vi. 

En röra har nog alla ställt till med som man inte riktigt kan få bitarna på plats, för igen. 

Men varför ställer man till den här röran hela tiden för då? Om man inte klarar av att

ta fighten? Jag tror man vill försöka ha kontrollen över personen man har den här fighten

med, sen även visa att man inte tar någon mer skit ifrån de. Jag ställde till en röra

en gång, som jag verkligen inte kunde stå för i slutändan. Jag var så arg, så jag var 

lugn, jag sa saker jag verkligen inte menade & som jag inte ville att det skulle vara 

egentligen. Jag tappade kontrollen i slutändan iallafall! 
Men just i denna röra så känner man den här makten lite, kontrollen, visar vem du är

att du inte tar skit, eller att du inte accepterar just den saken i frågan. 

Jag visste ändå vad jag gjorde, men det ingenting jag vill. 

Jag tog den fighten, i 2 dagar iallafall. Sen vek jag mig till slut, för jag ville inte ha det 

så som sagt. Jag ville inte vara osams, så personen ifråga & jag pratade ut & löste saker.

Det kändes genast mycket bättre.. MEN.. 

Det fanns bitar som inte skulle komma på plats fören senare, och dom plockas inte upp av en 

själv, man är tvungen att plocka upp dom själv eller med hjälp & ta tag i den pusselbiten. 

Men just i den där röran, så känner man en slags makt (beroende på vad saken gäller & vem som

började), man känner kontrollen, det är du som bestämmer dragena, du har bestämt dig att ta 

dig ann den här fighten, för du är inte okej med det (Vad det nu än kan vara). Men som i alla bråk..

Så slutar det alltid med att någon ber om ursäkt, men är det du som startat det? Eller är det den 

du försökt ha denna makt/kontroll över , som sagt det ? Sen kan jag tillägga att jag är inte den som 

är den. Jag kan bete mig som en fitta, jag kan VERKLIGEN bete mig som en fitta. Min minstas pappa

har fått tagit det ett par gånger med mig, det har alltid slutat med att det är jag som suttit & grinat

eller blivit "Vad fan håller jag på med? Lägg av nu." Men det vill jag ju inte att han ska se, att jag ger 

med mig med en gång, utan då fortsätter jag, tills jag vet att han står rasande där & inte vet vart

han ska ta vägen. Jag har andvänt så oskyldiga anledningar till att starta en fight egentligen, bara för att

få ta en. Men det vänder sig emot mig så snabbt, jag har kontrollen en stund. Sen har helt plötsligt han den. Helt sjukt! 

Det jag försöker komma fram till är, att vet ni att ni kommer förlora fighten. Ta den inte, låt den bero eller diskutera saken istället. LUGNT & SANSAT! ÖGA FÖR ÖGA! 

Det blir så mycket bättre & man slipper såra varandra så grymt mycket. Jag har sårat, MÅNGA, pga att jag varit en fitta ibland & bara hävt hur mig saker utan att tänka mig för. Prata med varandra istället, går det inte just då, för att ni är för arga, gå ifrån varann i ett par timmar eller mindre & lugna ner er, & ta fighten när ni båda kan diskutera med varandra ordentligt & lugnt. Det lönsar sig i slutändan.

En fight innebär också att man får plocka upp bitar igen, du kommer alltid tillbaka till ruta 1.

Tänk er för, tänk noga innan ni startat en sådan fight! 

Ha det bra:) 
Och ha en fortsatt god morgon :)

Kram