Ja, jag har faktiskt lite tankar. Det närmar sig ju pappas födelsedag, & jag ska då ut & ha roligt med mina vänner. Därför skriver jag av mig lite nu angående min älskade pappa. 

För ni som inte vet, så fick pappa diagnosen hjärntumörscancer, i slutet på sommaren 2006. Han ringde mig en eftermiddag & undrade vad jag gjorde. Jag kollade på tv, han talade om att han hade varit hos läkaren för en sprängande huvudvärk & att han hade rönkas & skit. Läkarna konstaterade att han hade en tumör i främre panngloben. Det innebar cellgifter, strålning och operation. Dom opererade honom, men dom kunde inte ta bort allt. Det var då vi insåg att det skulle förbli obotligt, tråkigt nog :( 

Månader gick, & man började se förändringarna hos pappa. Han gick upp minst 50 kilo av sin kotizon & han förändrades med smak, lukt & syn också. Månader gick, och man började se en bättring, pappa droppade snabbt i kilo. Lite för fort, sen gick det ett par veckor. 

Sommaren 2008

Han var nere hos farmor & farfar, han hade varit ute & fiskat med farfar. När han skulle gå av på bryggan, så svek balansen honom. Och han dundrade i bryggan, och bröt 2 revben. Dom åkte in till akuten med honom, & där konstaterade dom ännu en till tumör. Den satt bakom örat, & det var då alla stora förändringar började. När jag fick veta det, så vart jag självklart knäckt, för jag visste nu att slutet var nära. Men inte hur nära, & det gjorde att jag fick sömnstörningar, åt inte som jag skulle & gick definitivt inte till skolan som jag skulle. Min skolgång påverkades oerhört av detta, jag kunde inte fokusera. Det ända som gick runt i mina tankar var bara "när ringer mamma & säger att pappa har dött?". 

Eller liknande..

Det gick ett par veckor, han hade förstås blivit inlagd. Och som vi trodde, skulle han aldrig mer komma hem. När jag hade varit i Karlskoga, & handlat eller vad jag nu gjorde där. Så gick jag till lasarettet för att hälsa på pappa, jag visste inte vilket skick han var i eller något. Det kom som en chock när jag kom dit, otäckt. Han betedde sig konstigt, påstod att jag ljög, & att jag kunde hans pukkod till telefonen (Han hade låst telefonen, för minnet svek numrena av pukkoden) som inte jag visste är klart. Där satt jag som ett frågetecken, & när han trodde jag hade gömt telefonen för honom. Så skulle han ge sig ner på golvet & leta (Därmed vill jag meddela att han var lam i halva kroppen) efter den. Medans jag gick ut & letade på en sköterska, så hörde jag bara ett duns, & när vi kom in springandes, så låg han bara där på golvet. Helt hjälplös, när jag tänker på det än idag så blir jag tårögd. Jag sa bara att jag skulle höra av mig en annan dag, när han inte ens hade en telefon. Och sen sprang jag bara därifrån, det var sista gången jag såg honom i liv. Och jag gav honom en månad, & det räckte kan jag säga. 

Mycket om allt detta, snurrar i mitt huvud varje dag. Varför, varför just min pappa? Ja, det är orättvist! Det finns inget annat, han hade inte gjort någonting för att förtjäna en sån plågsam död. Men nu har jag iallafall fått ur mig det.

Tycker det är mest synd nu när man har fått barn, att han inte kan vara med Liam i livet. Känns fruktansvärt tråkigt, jag förstår inte varför allt det där ska tas i från barnen & barnbarnen :[ Men, han har det mycket bättre nu än vad han FÖRMODLIGEN hade haft idag. 

Vila i frid pappa, jag älskar och saknar dig!
Du vet inte hur mycket jag längtar efter att få

känns din lukt, din famn, få höra din röst, bara få

prata med dig om allt som har varit & som är. Prata

framtid eller vad som helst, bara kunna slå en signal.

Det jag har gått igenom, vill jag absolut inte ge någon annan. Det är det mest plågsamma som finns, jag älskar verkligen min familj mer nu, & mina vänner, Liam & Markus! Är fruktansvärt glad att jag har dom in mitt liv!

Kommer aldrig glömma dig, älskade pappa!
Du finns alltid med mig & Liam, jag kan

känna det. Jag älskar dig, så fruktansvärt

mycket

 

ssanneppanne

21 september 2011 20:18

aww.. stackars dig jag vet hur det känns , jag förlorde min bästa faster av alla jag har och jag har 4 (med hon) dessutom har jag förlorat en bror och min farfar mamma säger att farfar var snäll och att han sista alldra sista ord var mitt namn! <3

 

malin

21 september 2011 21:10

gumman, du ska veta att du är så otroligt stark som kan skriva detta. kan inte säga att jag förstår dig. men jag förstår att det är otroligt jobbigt. men sara du är en underbar mamma! och du är ÄLSKAD av så många.
han tittar ner på dig och liam ska du se hjärtat. VI ALLA ÄLSKAR DIG! GLÖM ALDRIG DET! <3

http://malinkathrine.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad gör man när en person mår så dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen? Vad gör man när man så gärna vill någonting annat & inte kan påverka det överhuvudtaget? Vad gör man när man egentligen bara borde skita i det & bara gå, men man kan inte...

Vad gör man när en person mår så dåligt att man inte vet vart man ska ta vägen? Vad gör man när man så gärna vill någonting annat & inte kan påverka det överhuvudtaget? Vad gör man när man egentligen bara borde skita i det & bara gå, men man kan inte...

Alla vi flickor & kvinnor drömmer ju om det hära s.k drömbröllopet. Men den stora vita, prinsessliknande klänningen, tärnorna, bröllopstårtan, ringarna, ja. You name it , liksom. Men nu undrar jag, när man väl haft det där stora feta bröllopet. Hur...

Ja, man kan säga att dessa tankar stiger en åt huvudet ibland. VERKLIGEN! Allt kan fara genom huvudet , t.o.m såna tankar som man egentligen vet inte ska existera, för att det inte finns någonting att vara orolig för, men man blir det ändå ibland...

Varför ska allt kännas konstigt för? Ja, det kan man undra sig. Hela situationen i sig tycker jag är konstig, vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Man ska väl vara glad att den är som den är såsätt, men ändå. Det känns konstigt. Det ska inte beh...